Här kommer en personlig historia som jag vill dela med mig av för att visa varför dagar som idag är viktigt. För mig, för dig och för oss alla.
En dag för länge sedan stod jag på en gata i Lima. Klumpen i magen satt direkt under revbenen och rörde sig som en ilsken geting, fångad i ett glas. Jag ignorerade känslan och hoppade in i bilen som hade styrt upp mot trottoaren, tänkte att det bara var fjärilar i magen.
Mannen som tryckte hårt på gaspedalen var en person som ville synas, med stort lockigt hår som fladdrade runt ett par mörka solglasögon som han alltid bar, inne som ute - dygnet runt. Han hade lockat mig till sig genom romantiska båtturer, generösa middagar och häftiga fester. Jag var totalt såld. Inom några månader hade jag flyttat in hos honom och i princip slutat att umgås med mina egna vänner.
Efter att vi hade varit på en utav de där häftiga festerna blev han plötsligt som förbytt, han började vrida och vända på meningar som hade utbytts och ifrågasatte min attityd och varför jag hade gjort si eller så. Min hjärna jobbade på högvarv. Var det verkligen så jag hade sagt? Varför lägger han sån vikt vid just de där orden, de betyder ju ingenting viktigt, bara fraser som används, som sägs, som hörs?
En dag för länge sedan satt jag fast i ett rum med en galen man. Han slog och slog. Jag försökte slå tillbaka men det gjorde det bara ännu värre. Jag försökte skydda mig med kuddar för att inte få de hårda slagen mot mitt huvud, men förgäves. Jag grät. Jag bad. Jag skrek. Jag blev tyst. Genomled och väntade på att det skulle gå över. 2 dagar tog det innan det var över. Då hade han tagit min plånbok, mitt pass och hela min värdighet. Vad hade jag kvar? En liten strimma av hopp, en liten glöd som pyrde långt där inom mig. En lösning på problemet. En drivkraft. Jag hade en plan.
En dag för länge sedan spelade jag en roll. Jag låtsades vara kvinnan som älskade den galna mannen för att kunna fly. I hemlighet hade jag smugit ner min dagbok och min bankdosa i väskan dagen då vi skulle åka till migrationsverket för att fylla i viktiga papper. Innan vi gick ut genom den låsta dörren (som endast gick att öppna med nyckel) så gav han mig tillbaka passet. Han frågade, du älskar mig väl?
I den stunden var jag min drivkraft. Jag uppbåda all styrka som fanns kvar i mig för att inte avslöja sanningen. Vi gick ut till bilen. Precis när jag satte mig så kom han på att han hade glömt något kvar i lägenheten och han gick tillbaka in igen. Jag såg min chans, ville bara springa därifrån men jag satt kvar som fastfrusen, kunde inte röra mig. Förlamad i både tanke och kropp. Till slut fattade lågan eld och jag sprang, sprang som en jagad.
Den där lågan inom mig är min drivkraft. Det är den som har hjälpt mig ur många situationer och som varje dag hjälper mig framåt mot nya mål. Den lågan vill också hjälpa andra. Det finns så många, främst kvinnor, som lever i våldsamma förhållanden där lågan kanske redan har slocknat. En dag som idag känner jag mig maktlös inför detta dilemma och jag vill med min berättelse lyfta denna fråga för att den inte ska försvinna under askan. Vi måste hjälpa varandra att hitta våra respektive drivkrafter och tillsammans med dessa växa oss starka.
Under hösten 2020 startade jag tillsammans med ett gäng brudar projektet Bönor För Jämlikhet där vi vill hjälpa till att lyfta frågan om jämlikhet som är en ytterst viktig punkt i våra liv, både ditt och mitt, för vi har alla en mamma, syster, moster, vän, kvinna i vårt liv som vi vill ska hitta sin drivkraft. I allas liv. Och vi kan alla göra något. Kaffebönorna kommer från en farm som arbetar för att öka jämställdheten och driver frågor som denna framåt. Organisationen som vi ger en del av vinsten till är Expo arbetar mot rasism i samhället. Tillsammans kan vi förändra. Dela gärna./ Angelica, grundare Qvarsebo Kaffe
Comments